25. Juni. 2014 - Irritationen att inte kunna vara med och vandra!
Jag är så arg, så arg, så arg! På vadå, undrar du säkert? Jo, på höften! Och knät litegrann.
Just nu är ungdomsgänget från min kyrka i Spanien och vandrar en 12 mil lång pilgrimsvandring. När dem nu har lagt upp de första bilderna så kommer klumpen i magen som betyder att jag borde vara där. Varför ska jag behöva ha kroppsdelar som inte håller och som hindrar mig från att göra saker som alla andra kan göra? Varför, varför, varför? Det är orättvist! "Men livet är inte alltid rättvist" hör jag mamma säga i örat på mig.
Nej, det vet jag väl. Jag ska vara glad att jag inte har behövt tagit bort någon kroppsdel än. Ibland känns det dock som att det är det enda som skulle hjälpa.
Ska jag behöva hålla på med sjukgymnastik kivet ut, eller ska det någon gång ta slut? Alla dessa skador som det inte går att ställa någon solklar diagnos på.
Började på inlägget redan igår närjag precis sett bilderna som gänget lagt ut. Nu när jag läser det igen så känner jag precis samma irritation som igår. Inget av irritationen är riktad mot ungdomsgänget, utan det är mer att jag vet hur kul vi har tillsammans och hur bra dem får mig att må. Nu har dem ännu en till grej som får dem mer tajta, medan jag har missat den upplevelsen just för att jag har trasiga skador som aldrig blir bra. Ska jag behöva missa att göra minnen med mina vänner bara för att det inte finns något att göra åt skadorna?
skriven
Vi saknar dig också <3 kramis