SossoBlondinen

när man får en mental breakdown är det lika bra att skriva av sig. så därför skriver jag, rakt från hjärtat. 

 

När jag såg hennes bild på instagram var det som att hela jag frös till is. Jag känner mig halvt bortglömd, som att hennes nya vänner är bättre. Jag vet att jag har skrivit om det här förut, men det gör ont när man inser att ens bästa vän får en att känna sig bortglömd. 4 år som bästa vänner, 1 helt år där jag verkligen fanns och stöttade henne när hon var dålig, allt det känns som bortblåst. Betydde det inget för henne? Fast det måste det ha gjort eftersom hon stannade som min bästa vän. Det får mig att undra, nu när vi inte går på samma skola, det är inte naturligt att vi ses varje dag, vi smsar inte som vi brukar, ibland kan det gå en vecka mellan varven vi pratar med varann. Jag har också mina nya vänner, men idag var det som att den där sista biten av att lämna engelska skolan föll på plats. Jag lägger inte all skuld på henne, klart jag kan göra mer jag också men det gjorde ont när jag såg bilden. Vi träffades aldrig allihopa i vårat tjejgäng, men helt plötsligt på nya skolan funkar det att träffas alla? Jag vet inte ens hur jag ska förklara. Allt känns bara stelt och konstigt nu när vi ses, det var som att tiden på engelska var det enda vi hade gemensamt. Eller var det att allt förändrades under 9an? Eller under sommarn? Någonting är fel mellan oss, känns inte ens som att jag kan berätta allt för henne längre. Allt är annorlunda, sättet vi pratar med varandra på, hur vi beter oss när vi ses. Even though no one can ever replace her.