SossoBlondinen

 

Såg den här bilden på google för ett tag sen. Jag håller med, men samtidigt inte. 

Bloggen för mig är ett sätt att uttrycka mina känslor och dela med mig av saker som händer i mitt liv, ibland kommer det inte ut som jag tänkt mig. Jag har mina stunder när jag är lycklig, blir fler och fler.

Halva 2012 och hela 2013 var tufft, så jag känner att jag har rätten till att få vara arg, besviken, orolig och alla andra känslor som bubblar upp nu när jag tänker på det 1,5 året. Dock känner jag att bloggen var en stor hjälp i att bearbeta allt som hände, det kändes bättre att få gråta och samtidigt skriva om det. Jag är glad att jag har det sparat så att jag kan gå tillbaka och se hur dåligt jag mådde då, jämföra med hur jag mår idag och inse att jag har vuxit som person. 

Något annat som var en stor hjälp var kyrkan. Att kunna komma till ungdomsgruppen, få skratta och vara med härliga människor en hel kväll kunde få mig att glömma hur jobbigt allt var. Jag får så mycket positivt från det gänget och kyrkan i sig, gudstjänsten för mig är ett sätt att få veta att Han alltid finns där oavsett vad som händer och att Han älskar mig. Det ger så mycket styrka!

 

Självklart trodde jag att det här inlägget skulle vara enkelt att skriva, inte så mycket känslor som skulle bubbla upp till ytan. Jag hade dock fel, det blev tårar och minnen från året kom tillbaka. Känns skönt att kunna skriva det, trots att det tog fram så mycket känslor.